Masthugget i mitt hjärta

Minnen från Gamla Masthugget 1943-1961

Välkommen till min "nostalgiska sida"
här skriver jag om minnen från Gamla Masthugget
En stadsdel som revs under 60-talet
 

Jag heter Ann-Christin "Acki" Möller Larzon

 Jag är bildkonstnär och författare du får kontakt med mig genom min
Mailadress: acki43@hotmail.com


Uppdaterat 30 januari 2009

Jag skall förenkla min sida med knappar, hav tålamod!

Förord

Gamla Masthugget*

1943-1961

Jag växte upp på de vindlande höga bergen, högt över hamnen i Göteborg
stadsdelen var Masthugget
min gata där jag kom att bo under nästan 19 år hette Vattugatan 4,
där var jag vicevärds Möllers och norskans dotter

Min barndom genomsyrades av dofter och ljud.

På våren när det första regnet föll, doftade det gott från den våta asfalten,
sältan från havet var härligt frisk, men där fanns också andra dofter
som kom från grannarnas matlagning eller när dom bakade kanelbullar.
Affärerna som låg tätt utefter gatorna doftade på ett speciellt sätt,
från fiskaffären, charkuteriet, bageriet, blomsteraffären kom det en mängd olika dofter,
hos skomakaren doftade det starkt av läder.

Trådbussarna gav ifrån sig speciella ljud, de suckade när dörrarna stängdes,
ibland släppte strömledarna från kontaktledningarna, och ett regn av gnistor virvlade runt i luften, 
konduktören var då tvungen att gå ut ur bussen, och med hjälp av en speciell stång sätta tillbaka avledarna. Från den närbelägna hamnen hördes det hårda knackande ljudet från nithammarna.

 
När kvinnorna piskade sina mattor lät det taktfast och rytmiskt,
det var mest på fredagarna som det ljudet hördes.
Mammorna ropade ut genom fönstret att nu var maten var klar och fortsatte:  "kom in och ät."
En gång i månaden ljöd "Hesa Fredriks" klagande läte över vårt berg,
en påminnelse om kriget som nyss avslutats.
 

Höstterminerna började med äppledoft, färgglada löv, ekollon och kastanjer,
promenader både med klassen och familjen till Slottsskogen.
Från vinden plockades malpåsen ner och höst och vinterkläder vädrades på gården,
ända tills kläderna doftade friskt och gott.
 
Så kom vintern, med lekar i snön, kälkåkning och skidåkning,
kängor med nedvikta grå raggsockor som doftade vått ylle när de senare torkades på elementet.
Efter utelekarna satt man i köket med rosiga kinder och rörde vatten, kakao och socker medan mamma värmde mjölken som hon senare slog över röran, vad gott det smakade. 
Julloven kom med ljus och glitter i granen,
förväntansfulla barnaögon och med gissningar om vad paketen under granen kunde innehålla. 

Vårterminen med utelekar, hoppa hage, och hopprep, pojkarna puttade kula och hade hemstöpta tennsoldater, vi hade halvstrumpor och lättare kläder. 
När syrenerna och häggen doftade och blommade kom examensdagen,
som vittnade om att sommarlovet skulle börja, mammorna hade sytt examensklänningar i "bäck o bölja". Pojkarna med vattenkammat hår och alla hade "finare" kläder än vanligt.
Orgeln trampades igång under suckar, och vi sjöng "Den blomstertid nu kommer," ute på skolgården höll överläraren tal, ett tal som ingen lyssnade på eller kom ihåg.

Betygsböckerna räcktes fram till föräldrarna med bävan eller i stor glädje.

Så började sommarlovet med den efterlängtade resan till "vårt ljuvliga sommarhem" i Norge - mitt andra hemland och först då var det riktig sommar.
Nu skulle jag hem till min bestemor Anna och morfar Emik,
hos dem fanns tilliten och tryggheten.

Men när sensommaren kom...
återvände jag dock alltid till mitt Masthugget

*  Gamla Masthugget var en arbetarstadsdel i Göteborg som på 60-talet revs  och ersattes med moderna hus. Delen ovanför Fjällgatan där jag bodde var inte utsatt för lika stort rivningshysteri. Vårt hus, Vattugatan 4, ligger kvar och ägs numera av HSB. Likaså finns några hus kvar på Storebackegatan uppe vid Masthuggskyrkan. Det finns även många äldre hus kvar av ovanför "vår" gata.
De flesta är idag moderniserade.

"Åren gick och vi blev stora 
   vi som fanns i samma skola"

De gamla klassbilderna 


Idag satt jag och och betraktade gamla klassfoto
 
Fulla av förväntan över livet över framtiden,
stod vi där
uppställda inför fotografen,
vattenkammade, en del med permanentat hår,
med nystrukna kläder, 
som våra omtänksamma mödrar stått och strukit kvällen före.

Mycket rutigt i kjolar, klänningar och västar.
Vad tänkte vi på....egentligen.
Vad bestod våra drömmar av?
Vi ville bli lokförare, expediter, hårfrisörskor, kontorister, 
få man och barn.
poesiverserna avslöjar en del: 

Minne
 
"när du blivit fruga och fått en liten stuga,
pingla då på mig, så kommer jag till dig" 

eller: 

Minne 

"En gubbe och en ring äro två goda ting,
när du dem har fått 
var nöjd med din lott"

ett kärt minne i min poesibok
är denna vers som min fröken Ebba Onselius skrev  den 2/2 1952

Jag föddes på Vattugatan 4
där jag bodde från oktober 1943 till maj 1961
Så här såg Vattugatan ut vid sekelskiftet

Foto från Göteborgs Stadsmuseum

Vattugatan vid början av seklet. I bakgrunden syns Vattugatan 3. Det gamla huset är skomakare Törners hus. Jag bodde på Vattugatan 4, ett hus som kom att byggas där det gamla huset ligger som syns bakom kvinnan med barnet på armen. Här en berättelse som har anknytning till denna bild:

Ransonering

När jag föddes var det ransonering, jag har kvar några ransoneringskort från mina föräldrar

En berättelse från 1952 fram till 1997

En dag lekte min kompis Gunilla (Gia) och jag affär i "Stenröset" ,
Det var en stor plats som sluttade brant ner mot Fjällskolan och Bäckegatan.
När en äldre man sakta kom gående från Paradisgatan och Vattugatan 6.
Han gick mycket långsamt och stannade ofta.
Till slut kom han fram till "Stenröset",
där vände han sig helt om och stod alldeles stilla han betraktade vårt hus på Vattugatan 4.
Efter en stund blev vi nyfikna, tog mod till oss och gick fram till honom.
Gunilla frågade honom vad han tittade på!
Han tittade på oss en stund, tog av glasögonen och torkade sina kinder, vi såg då att han grät.
När han hörde att vi bodde på Vattugatan fyra bestämde han sig för att berätta sin historia.

- Jo ni förstår flickor ,där ert stora fina stenhus nu ligger, där är jag född!
Där bodde jag tillsammans med mina föräldrar och syskon i ett litet torp.

Det var så fint må ni tro, nästan som landet.
Vi hade hönor som kacklade, en tupp som gol och till och med en gris,
mamma odlade grönsaker, potatis och blommor.
(Jag minns inte om han sa att hans pappa var skomakare, men Gunilla och jag är nästan säkra på det!)
Han fortsatte
- det var ett litet paradis häruppe, alla grannar var så hjälpsamma och snälla.
Jag har inte varit här sedan ungdomen, och det är så förändrat,
det är inte alltid det är roligt att se förändringar.
Ni kan väl tänka på vad jag har berättat för er små flickor, allt förändras förstår ni, ha det så bra, han nickade vänligt och började sakta sin promenad nerför Vattugatan, förbi fyran och tvåans hus, ner mot Fjällgatans Trikå (LÖRAS).
Vi stod och såg efter honom ända tills han försvann.
Efter dagen betraktade jag vårt hus på ett helt nytt sätt, det hade funnits något helt annat där vårt hus var byggt, den tanken hade aldrig funnits för mig.

1997 stod jag så återigen i " Stenröset", med min vän Åse, jag vill visa henne var jag är född.
När vi kom runt det nybyggda huset Vattugatan 5,fick jag en chock!
Nästan hela vårt stora "Stenröse" var borta.
Där hade vi åkt skidor och kälke på vintern, killarna gjorde hopp! (säkert någon som minns).
På sommaren hade vi plockat blommor, vem minns inte "mormors glasögon", dom söta blåvita små blommorna!
Försiktigt hade vi sträckt in händerna under staketet, in till det förbjudna området vid Vattentornet. 

Vi hade lekt affär och sprungit utklädda som påskkärringar och påskgubbar och ropat! -: Nu åker vi till blåkulla, adjö med dig!! Inte visste vi vad Blåkulla var, men kul hade vi!
Nu stod jag där och tittade förgäves efter vårt gamla " Stenröse", som endast fanns kvar som en smal stentrappa ner mot Fjällskolan.
Två små killar lekte i trappan, jag tänkte, - det är helt naturligt för dem att det skall se ut så här.
Precis som det var det för Gunilla och mig, när den gamla mannen kom gående den gången 1952.

I början av januari var jag åter uppe på Vattugatan, denna gången var Gunilla (Gia) med.
Vi tittade på husen som såg ödsliga ut, det var mörkt i alla fönster.
Vi sa - det är nog ingen som har råd att vara hemma, hyrorna är säkert höga.
Vi enades om hur levande Masthugget hade varit när vi växte upp, liv och rörelse överallt,
alltid var det någon mamma som slog upp fönstret och ropade -KOM IN OCH ÄT!
eller någon granne som skrek till oss barn  -spring ner och handla för mig är ni snälla!
Nu var portarna kodade, vi kom inte in på vår gamla gård.
När vi tittade upp mot Vattentornet såg vi, att grindarna var borttagna och en jämn ström av barn och vuxna upp och nerför trapporna.
Vi fick ju aldrig ens gå in på det området, så det var med blandade känslor vi nu gick upp och in på området.
Det låg ett daghem bakom Vattentornet!
Den andra byggnaden var uthyrd.
Människor använde området och trappan, till att gena från Kompassgatan ner till Fjällgatan och Fjällskolan.
Jag sa till Gunilla -nu är det vår tur, att stå här med tårar i ögonen och försöka minnas hur det var!
Jag berättade för henne om vårt möte med den gamla mannen.
Hon mindes det lika starkt som jag, vi sa till varandra att nu kunde vi förstå hur det måste ha känts för honom.
Vi tog några foto, sedan åkte vi upp till Masthuggskyrkan, den var öppen så där gick vi in...
Men det är en annan historia! 

Vinter

Jag minns att mamma och jag åkte kälke uppe i Vitalia på fyrtiotalet.

Det gick jättefort nerför backen.
Mamma skrek så det slog lock för mina öron.

Med oss var en av min mammas väninnor Hildur Norvinge med sin lilla dotter Kerstin,

dom bodde uppe på August Kobbsgatan tvärs över 35:ans busshållplats.
Jag minns ännu den speciella känslan när vi satte oss på kälken,

luften var så kall så näsborrarna fastnade när man drog in luft.

Snön var knarrig och det gnistrade som millioner stjärnor på marken.

Över oss välvde sig den sammetsblå masthuggshimlen,

man tyckte att man kunde sträcka ut handen och nudda vid månen och stjärnorna!

Detta att få vara med sin mamma och åka kälke i Slottskogen,

är nog ett av mina finaste barndomsminnen.

Kälken Dalpilen

Foto: Astrid Möller

från vänster står jag, bredvid mig min kompis Gunilla Bergström och min syster Agneta Möller
 

Min gamla läsebok, ljuva minnen.

Tänk när man äntligen knäckte koden. 
D.v.s. när man kunde kombinera bokstäverna.
Plötsligt läste man skyltarna över affärerna på Fjällgatan
Frisör (Nisses) - Tobaksaffär (Hags) - Trikåaffär (Löras)

Jag minns med välbehag att tuppen värpte i boken, när
jag fått en guldstjärna så kunde det ligga en femöring i
boken på morgonen. Det var lycka

M som i måne Å som i åsna ..
Jag minns att jag tyckte att bilden med månen var så fin. 

Våra barndomsvintrar bestod av kälk och bobåkning
så denna bilden kunde jag ta till mig.
Vad roligt vi hade och jag kan ännu minnas ropen
"se upp i backen, annars får ni en kula i nacken" 

Bilderna i läseboken skulle locka oss att läsa, 
kanske fler än jag som minns lilla söta Ro-sen-gull
Jag undrar över en sak, i alla mina böcker,
men även i min mammas gamla böcker, har vi skrivit, 
tecknat och färglagt. Undrar varför?

Här hade man avancerat i läsningen, måste vara andra terminen, nu var man ju ett proffs!

Baksidan av "Läsebok för de små"
3.15 kostade boken 1950

Minnen från första skoldagen  höstterminen 1951

När jag vaknade den morgonen pirrade det i magen av förväntan.
Mamma hade sytt en bomullsklänning till mig, på skärpet och uppe runt halsen hade hon broderat med korsstygn,
håret var lockat och pryddes av ett vitt hårband,
på fötterna hade jag rödbruna sandaler, på benen kliade ännu sommarens myggbett.
Skolväskan var densamma som i första klass.
Så gick vi iväg.
Nästan alla hade sina mammor med sig, min lillasyster på två år var också med.
Vi gick nerför Vattugatan och in på Fjällgatan,
förbi 32:ans kortvaruaffär och Bondessons speceriaffär.
När vi skulle passera Bäckegatan kom 35;ans trådbuss i hög fart och stannade till vid sin busshållplats,
med en ljudlig suck gick dörren upp, medan vi fortsatte över gatan, trafiken var inte stor 1951.
Inne på skolgården rådde en febril aktivitet, vi gick in genom den stora skolporten och upp till andra våningen,
vår fröken, Ebba Onselius hade prytt sin bänk med blommor från sin  trädgård.
Vid skolsalens väggar stod alla mammor och småsyskon,
fröken önskade oss alla välkomna och pratade lite om sommaren som gått,
hon läste upp våra namn och adresser, vi skulle svara när vi hörde våra namn,
hon berättade vidare om vårt schema och lite om vad vi skulle läsa för ämnen,
vi skulle få nya böcker att ta med hem och klä om, så var uppropet över,
imorgon skulle skoldagen köra igång och allt skulle bli som vanligt.
När vi gick nerför trapporna mötte vi några "småbarn" de som började första klass,
jag kände mig helt plötsligt stor och pirret i magen hade nu gått över
och ersattes av ett lugn och en glädje över att vara andraklassare,
senare detta andra år skulle vi få vispa grädde till smör och några av oss fick uppdraget att gå över Fjällgatan och köpa Mariekex. Sedan bjöd fröken oss på detta, med ett glas saft till, det var fest.
Året var 1951 och gamla Masthugget låg helt intakt däruppe på berget.
Ingen kunde ana hur det skulle bli på 60-talet
och hur vi alla skulle splittras åt olika håll.

(jag står i första raden längst ner och till höger)

Dessa är dom klasskamrater som jag minns namnen på! 
Minns du fler, så maila mig gärna!

Översta raden bakom fröken Ebba Onselius, tredje från vänster:
 Gittan, Ingvar Frisk.
Nästa rad minns jag inga namn alls!
Nästa rad tror jag att den mörka killen hette Morgan, nedanför fröken står Rigmor Schüler (res. för stavn.) 
Nedersta raden, tredje flickan Yvonne Pettersson, flickan med rutig klänning heter Ingrid Danielsson. ev hette flickan bredvid Barbro? sedan står jag längst ut. 
Jag vet att det fanns en Bosse i klassen också, men är osäker på vem det är.

utdrag ur betygsboken från 1955

Skolplanscher

Jag kan ännu minnas känslan jag hade när man fick gå till kartrummet och hämta tex. plansch 162,
då passade man alltid på att kika på de planscher som fanns runt om.
Det fanns motiv som föreställde blommor, djur, landskap och bibliska motiv.
Vi var alltid två som hämtade planscherna.
När vi kom tillbaka med planschen hängde läraren upp den på en krok och så pekade hon med sin pekpinne och ett trettiotal masthuggsungar satt andäktigt och tittade på planschen medan läraren berättade.
Vi lärde oss mycket på dessa planscher, kanske mer än barn idag som lär sig genom video och DVD i skolan.
här är ett ex. på en vacker plansch av ett svenskt landskap.
under bilden fanns texten:

Nils Asplund 1943


Våren är här med skira björkar och blommande fruktträd, slån och vide. 
Vårbruket är i full gång. 
På den närmaste åkern plöjer bonden raka fåror med sina bägge hästar. 
På nästa pågår vårsådd på den nyharvade jorden, 
och längst bort samlar och bränner man halm. 
Landskapet är som en mjuk och doftande mosaik av åkrar, ängar och åkerholmar.
Husmor har just kommit ut med skaffning till dem som arbetar på åkern. 
Medan hon väntar passar flickorna på att plocka vitsippor. 
Snart sätter sig alla ned för att äta mat i vårsolen.
Borta vid bryggan ligger en träskuta, kanske en sandkil? Man använde sjön för att
transportera både ved till kaminer och sand till husbyggen i staden,
och så ägg och grönsaker till marknaderna.
Numera saknar många det öppna kulturlandskapet - men också hästarna.
När planschen gjordes fanns det över en halv miljon hästar i Sverige.
Det var först efter krigsslutet som traktorerna tog över.
Det blev en stor omvandling för bonden. 
Visserligen plöjer han bekvämare i dag - men i stället för lärksång 
får han lyssna till skvalmusik i hörlurarna.

Ur Skolplanschernas Sverige- Jens Wahlstedt

Söndagsskolan
April 1946 började jag söndagsskolan,
jag var 2½ år och en grannflicka tog med mig till söndagsskolan.
Min mamma påstod att jag berättat vid hemkomsten
om att en tant hade berättat så bra och en farbror spelade fint.
Själv har jag inga minnen från denna första tid.
Jag vet numera att det var Baptisterna från Linneakyrkan
som drev söndagsskolan för oss arbetarbarn, vi var nog ca 80 flickor och pojkar,
det var inte många lärare,
men vi arbetarbarn var väluppfostrade och det var nog enbart därför det gick bra.

Utflykt med söndagsskolan

Vår söndagsskola låg uppe i kanten av Slottskogen i kvarteret Betel.
Varje vår gjorde vi en resa till Frillesås.

Här sitter en del masthuggsbarn i en eka.
Jag vet att det är ett tvillingpar med, killen längst till vänster och killen längst fram är tvillingar.
Jag sitter till vänster i båten, Marita Haag och Lisbet Olsson (stora-Lisbet)  bredvid mig, men de andra killarna är okända för mig. Skulle vara roligt att veta vem det är.

Foto: Astrid Möller
1952
Det jag minns mest från vår söndagsskola var att man visade oss flanellografbilder på en tavla med berättelser från Bibeln. Det var mycket spännande.
Att lägga sin kollekt i söndagsskolans sparbössa föreställande en svart pojke från Afrika.
Man la slanten i hans hand och då åt han upp den.

under 50-talet flyttade söndagsskolan ner till Skepparegatan och hyrde en lokal ovanför en tvättinrättning.
Jag gick där några år, sedan kom Elvis Presley, smink, dans, killar och annat in i mitt liv och tonåren var ett faktum.

PÅSKMINNEN

När vi var små var påsken något alldeles speciell. 
Den längsta och tråkigaste dagen på hela året var långfredagen,
jag visste aldrig var som var värst.
Att dagen aldrig tog slut, eller att man inte fick leka varken inomhus eller utomhus.
Alla biografer och alla nöjesställen var stängda.
På radions enda kanal spelades dyster musik.
Alla talade dämpat.
Man skulle ha finkläder på sig och man förväntades gå ut och bara stå där.
Till och med maten var trist.

Min lyckligaste långfredag var när jag en morgon kom ut på gården och hittade en bullig liten påskkyckling,
som någon tappat från ett fönster.
Andäktigt bar jag in den och när mina föräldrar sa att jag fick behålla den,
visste min lycka inga gränser.
Hela dagen pysslade jag med kycklingen.
Borta var långfredagens tristess.

Så kom den ljuvliga Påskaftonsmorgonen.
Snabbt tittade min lillasyster och jag under sängen, och där låg det ett stort påskägg,   
andäktigt tog vi upp var sitt ägg i våra sängar och öppnade dem, de var proppfulla med godis,
engelsk lakritskonfekt blandat med kolor, salta och söta godisar, vilken lycka.
Kvällen innan hade mamma och pappa pyntat,
det satt en fin påskbonad i papper på köksväggen ovanför matbordet. 

Under lampan hängde en påskkärring och snurrade sakta runt på sin kvast,
i en vas på golvet i vardagsrummet stod påskriset och vippade grant.

Efter frukosten, satt vi och ritade påskkort som vi la i två korgar.

Sedan var det dags att klä ut sig till påskkäringar. 
Vi lånade förkläde av mamma.
Hon målade oss med rouge på kinderna och skrev GLAD PÅSK i våra pannor.
En schalett på huvudet och en mattpiska att åka på, nu var man klar.
Vi sprang glatt från dörr till dörr och delade ut våra små färgglada påskkort.
Ibland fick vi en liten slant eller karamell, då neg vi djupt...
Ute på gatan samlades vi och sprang i långa rader och skrek:
" Nu åker vi till blåkulla, blåkulla, blåkulla.
Nu åker vi till blåkulla ajö med dig"
Vi hade ingen aning om vad blåkulla var för något. 

Foto: Astrid Möller

På bilden: (sockerpärla Ingvor Allhage) Agneta Möller
Majvor Magnusson från Klamparegatan.
Gunilla Gia Bergström och jag (Ann-Christin Acki Möller)

Foto: Astrid Möller

Ett litet bevis på att även pojkar kunde vara utklädda!
Från vänster Agneta Möller,
Sockerpärla Ingvor Allhage,
Stefan Plato plus liten okänd liten flicka

På eftermiddagen hade vi ofta gäster,
Bordet var vackert dukat med damastduk och gula servetter.
På bordet fanns det påskprydnader en tupp och en höna.

Vi åt påskomelett, ofta med räkor i, köttbullar, prinskorvar, spenat med ägghalvor och annan god mat.
Det bästa var nog drickan till maten den hette Ebe-dricka, 
jag minns inte när påskmusten kom.

På kvällen var det dags, att i god tid ge sig upp till  Masthuggskyrkan och påskelden.
Tillsammans med många andra familjer gick vi nedför Vattugatan,
tvärsöver Fjällgatan, förbi Nisses frisörsalong, in på Storebackegatan och upp till kyrkan.
Där hade redan massor av människor samlats.
Nu hade skymningen kommit och någon tände brasan,
samtidigt slängde killarna smällare runt fötterna på oss som stod där...
När någon skrek av förskräckelse blev deras munterhet stor.
Från Masthuggsberget kunde vi se att fler brasor var igång runt omkring i stan.
Efter brasan gick vi nöjda, trötta och lite frusna hemåt....
Den kvällen somnade man med rosor på kinderna och doft av eld i håret.
En härlig dag! 

p.s. några barn fick ett påskägg av kristyr, ett så kallat tittägg.
Man kunde kika in i ägget och därinne var det uppbyggt som ett litet landskap.
Eftersom ägget var gjort av socker gick det att äta.
Jag önskade mig alltid ett sådant tittägg, men fick aldrig något.

Här är i alla fall en bild av en sådan barndomsdröm.

 © Ann-Christin Möller Larzon
    

Året var 1950, jag hade vaknat tidigt och var mycket förväntansfull.
När jag böjde mig ner för att titta under sängen visste jag redan innan jag såg det,
att det skulle ligga ett stort påskägg där.
Jag öppnade ägget och massor av godis vällde ut.
Jag tyckte att engelsk lakritskonfekt var jättegott, därför var jag tvungen att smaka på den först.
När jag något senare satt ute vid köksbordet och åt frukost,
tittade jag hela tiden på den fina pappersbonaden som satt på köksväggen,
föreställande  ett svenskt landskap. 
Där gick hönor och en tupp omkring, längre ner i backen låg det en sjö.
Allt andades idyll.
När jag gick fram till fönstret och tittade ut på Vattugatan och vårt Stenröse
sken solen från en härligt blå himmel.
När mamma kom ut i köket  gav hon mig en kram och frågade om jag ville följa med pappa ner till Masthuggstorget för att handla ägg.
Om jag ville, jag tror aldrig att pappa och jag hade gått ut tillsammans tidigare,
inte utan i sällskap med mamma och min lillasyster i alla fall.

Vi gick nerför Vattugatan, in på Fjällgatan,
förbi Mobergs järnhandel, strax nedanför affären gick vi över Fjällgatan och in på Paradisgatan.
Solen sken från en molnfri himmel och gick där och höll min pappa hårt i handen,
det var en alldeles speciell känsla som jag njöt intensivt av.
Man kunde faktiskt inte bli mer lycklig än så här.
Nere på Masthuggstorget var det liv och rörelse...
Fullt med stånd, färggranna påskris, frukter, grönsaker, potatis och ägg,
pappa köpte allt vad vi skulle ha och sedan började vi att gå hemåt.
Just det här minnet av påsken är nog det jag minns starkast. 
Den dagen och den stunden, fanns min pappa där enbart för mig.

Masthuggstorget för länge sedan

 © Ann-Christin Möller Larzon
    april 2004

Tidig vårmorgon på Vattugatan 4,
jag vaknar av mig själv denna ljuvliga morgon.
Pappa har gått till jobbet för länge sedan,
mamma har tänt gasspisen och kokar kaffe.
Igår köpte hon en Melittabryggare som hon och pappa provade  efter middagen.
Nu skall hon brygga morgonkaffe.
Det är spännande att stå bredvid och se hur kaffet rinner ner.

Jag äter min smörgås och dricker mjölk, sedan tittar jag i gymnastikpåsen, jo allt är med!
Idag skall vi ha utegymnastik (brännboll) på Oscar Fredrik.
Jag får lite ont i magen när jag tänker på det,
för jag har lite svårt att träffa bollen.
Så ringer det på dörren, det är min klasskamrat  från Bockhornsgatan som står där röd och svettig.
Hon kommer innanför dörren och står där otåligt väntande "skynda dig Acki" sa hon till slut!

Vi går med raska steg snett över vår gård, in på ’norskans’ gård,
genom porten till Paradisgatan nummer nitton, och ut på den branta Paradisgatan.
Överallt ser man skolbarn skynda på.
Plötsligt sa hon:
"på lördag skall vi ha en hippa hemma hos mig.
Vi blir nog 10 stycken… Vad roligt det skall bli."
Jag tittar med stor beundran på henne och tänker hippa, vad kul det låter.

Hon sa:  "vi skall leka ryska posten."
Jag tittar storögt på henne, jag är fortfarande mest barn.

Så säger hon: "vet du vad ’Tjela höved’ betyder?", jag skakar på huvudet.
"Vet du vad ’Kos spann’ betyder då?"

Jag har ingen aning. "Jag skall berätta det för dig, men du får lova att inte säga det till någon."
Jag lovar ivrigt, för jag vill ju veta denna stora hemlighet.
Flera av tjejerna har sagt dessa underliga ord under några veckor, och jag har undrat  över ordens betydelse….
nu skall jag äntligen få veta.
Jo säger hon viskande: "’Tjela höved’ betyder ’dum i huvudet’ och ’Kos spann’ betyder ’Kasta det i spann’."

Jaha säger jag lite besviket över denna stora hemlighets avslöjande,
jag tänker för mig själv, var det bara detta?

Vi går in genom den stora tunga dörren till Oscar,
vi går i femte klass, till hösten skall jag fylla elva år.

På kvällen när min lillasyster och jag skall sova,
viskar jag hemligheten till henne, hon är sex år.
Hon lovar ivrigt att inte säga det till någon, så somnar vi gott.

Ute på köksbordet, på den blå vaxduken,
står en vas med vitsippor som jag plockat med min kompis Gia tidigare på dagen.

Det är vår i Masthugget.

                              
                                                        Målningar Ann-Christin M.Larzon

 
"Ett barn är fött på denna dag"

Jul i Masthugget

Skyltsöndagen var en fest varje år,
fulla av förväntan gick vi en promenad ner till affärerna i centrum för att titta på de vackra skyltfönstren.
Det var Grand Bazars fönster och Ferdinand Lundqvist som hade de vackraste juldekorationerna.
I skyltfönstret fanns mängder av tomtar och det roligaste var att de rörde sig,
man kunde stå hur länge som helst och bara titta.
När vi gick till Lilla Torget för att ta trådbussen hem var vi frusna men glada.
Veckan före jul satt vi med mamma och pappa och klippte papper som flätades till korgar i form av hjärtan,
dem fylldes vi med nötter för att hänga upp i granen.
Hela huset städades, koppar och mässingssaker putsades med Häxans kopparputs,
på köksväggen sattes en pappersbonad upp föreställande ett vinterlandskap med tomtar.
Julgardinerna kom på plats.
Det började komma mystiska påsar i garderoben, man fick inte öppna den dörren.
Ibland sa pappa, var nu riktigt snälla för tomten lyssnar utanför dörren.
Jag kan minnas att jag ställde mig vid dörren och inställsamt pratade om saker jag gjort under dagen,
tex idag har jag torkat disken etc. Jag hoppades på vis att tomten lyssnade.

Några dagar för Julafton skulle julgranen inhandlas,
oftast köptes den ner i "KLEVA," som var en mycket brant backe ner mot Bangatan.
Det slutade nästan alltid med gräl, pappa tyckte om en gran och mamma om en annan.
Detta var nog ganska vanligt, så småningom enades de om en gran som bars hem,
men den fick inte bäras in i lägenheten direkt,
utan fick stå i källaren några dagar och acklimatisera sig.
Sedan skulle den yxas till så att den passade in i julgransfoten, vatten med en sockerbit i.
Så kom då den stora stunden när granen skulle kläs.
Det var kulor och glitter, ljus, hjärtan och flaggor och i de högsta grenarna satt glasfåglar med vippande stjärtfjädrar.
Överst kom så julstjärnan,
ljuset släcktes i rummet och granen tändes och min syster och jag satt andäktigt tysta och bara tittade, åh vad vackert det var.
Hela rummet blev förvandlat till en sagovärld.
Så kom då äntligen julaftonsmorgonen, den bästa av alla.
Dagen innan hade vi badat i zinkbaljan som ställdes på köksgolvet och efter tog mamma fram våra julklänningar.
Men dagen kröp fram i snigelfart, för det vi mest väntade på var ju ändå tomten.
På 40 och 50-talet fick vi barn inte en massa julklappar som nutidens barn.
Men det var alltid några hårda paket som var roligast, de mjuka innehöll bland annat stickade vantar och sockor
Jag var rätt stor innan jag förstod att jultomten verkligen inte existerade.
En jul bad mamma mig att jag skulle klä ut mig till tomte och gå in till Stefan Plato och dela ut julklappar.
Stefan var nog fem år och jag tio år, jag fick en chock, det klart att jag hade förstått att det var en fantasifigur, men just detta att inte veta vem som var tomte var ju det som var så otroligt spännande.
Förmodligen var det grannar som agerade tomte åt varandras barn.
Nåväl denna julen var allt avslöjat och motvilligt klädde jag ut mig och gick in till den lilla killen som med skräckblandad förtjusning artigt hälsade.
Det var ju faktiskt lite kul ändå.
Men när vi öppnade våra julklappar den julen fick jag en glädjechock, pappa hade köpt parfym till mig i julklapp.
Samma sort som mamma alltid fick Ecusong.
Den doftade vuxet och jag kände mig helt plötsligt i samklang med mina föräldrar.
Julen var inte så dum ändå nu när man började bli stor.
 

Radiokaka

Recept från min syster Agneta femtiotalet

hon skrev det när hon var liten:

Här är ett mer utförligt recept på Radiokakan

Familjekväll

Idag har jag spelat kinaschack med ett gammalt spel från föräldrahemmet.
Mina barnbarn blev väldigt roade av det och lärde sig snabbt reglerna.
Jag satt och mindes 50-talets lördagskvällar (före TV:ns inträde) med familjen samlade runt spelet,
min syster och jag hade handlat rullkola nere i gottaffären på Fjällgatan.
Ibland gjorde mamma varma "parisersmörgåsar" i ugnen.
Det var franskbröd med köttfärs blandat med kapris och hackad rödbeta.
Min familj lyssnade på radion och spelade.
Och visst var det trevligt utan TV också

Vårt gamla Kinaschackspel

Mors och fars dag

Denna teckning utförd med vattenfärger,
gjorde jag till mors dag 1956
Vad stolt jag blev när mamma sa, "jag tycker att du skall bli konstnär."
Jag var 12 år och plötsligt låg hela världen öppen för mig.
Jag fick gå på målarskolor och teckningskurser för att utbilda mig
och för detta är jag väldigt tacksam till mina föräldrar

Bild-Journalen

Visst var det en ljuvlig känsla att få gå iväg och köpa Bild-Journalen!

Minns ni den påsken när man öppnade Bild-Journalen och denna skivan med 
Siv Malmkvist och Lasse Lönndahl låg inuti.
Anders Burmans trio spelade.
Man skulle klistra upp den på en kartong, jag hade endast baksidan på mitt ritblock, det blev en lite konstig form på den, men vad gjorde väl det, när den snurrade på skivtallriken sjöng Sivan och Lasse...
Skivan börjar med att Lasse säger "Hej Siv", hon svarar "Hej Lasse" "Hej alla glada Bild-Journals-läsare,
nej förlåt.. lyssnare menar vi!"

"Hej alla ännu gladare Bild-Journalslyssnare.."

Jag har  kvar den ännu och den går att spela, även om den är lite hackig!
Dom sjöng bland annat: "Flickor bak i bilen."
Och "Jag vill ha mera, oh ge mig flera"

EP-skivor

På 50-talet köpte vi EP-Skivor, pengarna räckte väl antagligen enbart till dessa,
men vad glad man var när man kunde köpa sig en skiva.
jag har kvar en hel hög med dessa gamla skivor och det var inte enbart Elvis man köpte.
Jag har Tennessee Ernie Fords "Sixteen Tons" som kom 1956.
Bill Haleys "Rock around the clock" och Chris Barber "Petit Fleur"
Benny Goodman, Eddie Calvert som kallades "mannen med den gyllene trumpeten"
och Doris Day.
Ett tag var jag med i Gala-Klubben som sände ut en EP-skiva i månaden.
Det var inte alltid jag gillade skivorna dom sände, till slut tröttnade jag och insåg att det var bättre att köpa den skiva jag ville ha

Här är några av mina gamla EP-skivor,
när jag spelar en sådan skiva förflyttas jag snabbt tillbaka till -50 och 60-talet.

 

Sybordet

                  
                                                  Strumpstopp 

Jag har ärvt ett sybord efter mina föräldrar, det stod i mitt föräldrahem 
och fanns där redan när jag var 5 år. Mina föräldrar köpte det hos Erik Tibergs möbler.
Det stod uppställt i vårt vardagsrum, vi hade ett rum och kök och en liten kammare. 
På sybordet stod fastighetens enda telefon, den var tillverkad som alla telefoner på den tiden, av svart bakelit. 

(1933 kom BC330 som standardapparat för AT-systemet.
 Den var gjord i bakelit till skillnad från tidigare apparater) 

I sybordet fanns det sådant som brukade finnas i ett sybord, knappar, knappnålar, synålar, säkerhetsnålar, hyskor och hakar. En strumpstopp (en del sa stoppsvamp), stoppgarn, märkgarn, tryckknappar, virknålar och resårband.  De flesta av sakerna var köpta hos "LÖRAS" sybehörsaffär på Fjällgatan. En del på "34:ans Kortvaror" som också låg på Fjällgatan.  Stoppgarnet var köpt på "KONSUM" och kostade 1.10

Idag letade jag efter en sak i sybordet och hittade då några gamla strumpebandshållare, sådana som satt i våra livstycken, med vilka man satte fast sina yllestrumpor, då gällde det att hålla tungan rätt i mun. Det hände att den runda lilla grejen på hållaren gick sönder, då tog man en ettöring och la in istället. Jag kom också att tänka på de skära underbyxorna som vi hade, ibland brast resårbandet och ena byxbenet åkte ner, då sprang jag längs trottoaren, samtidigt som jag försökte hålla upp byxbenet. Hemma tog mamma en säkerhetsnål och satte satte fast ett nytt resårband, sedan fick man lirka in det i byxbenet. Det var inte tal om att slänga något! Allt lappades och lagades. 
Ja så var det då, på 40- och 50-talet i Gamla Masthugget.
Jag stängde långsamt igen sybordet och kom tillbaka till 2004 igen. 

 
 © Ann-Christin Larzon
     Januari 2004

gouache: Ann-Christin Larzon 
 
I det blåvita kruset lär det ha varit ingefära.
Jag har tre sådana.
Skulle vara trevligt att veta om det finns någon 
som vet något om dem. 

I vårt hem prenumererades det på GP och tidningen Folket i Bild,
Ibland tog mamma en prenumeration på Ica-Kuriren och Året Runt.
Jag minns att prenumerationsavgiften hämtades av en man som fick betalningen
och lämnade ett litet kvitto på att GP var betald.

Av grannar och vänner fick vi ibland låna veckotidningar som ex. Allers.

Här ett ex. från 50-talet

Tidningen Allers innehöll en rörande roman om en liten flyktingflicka, nästan alla läste den, vi som inte hade tidningen fick oss berättat vad som hände, ibland hade man turen att få låna en tidning och läsa och medan tårarna strömmade läste man hennes om hennes gripande berättelse



 

samt ett ex. från 1927 då mamma var 7 år

De gamla biograferna vid Stigbergstorget

Visst hade vi hade underbara biografer förr.
För oss som bodde i gamla masthugget hette biograferna Kaparen och Fyren. 
Det byggs inga sådana påkostade biografer längre, nu sitter man i små trånga rum och käkar  popcorn, dricker cola och äter godis.  Jag tror heller inte att barnen blåser i sina biobiljetter, men låt oss hoppas att de har lika kul som vi hade.
Eftersom vi inte hade TV kanske det var extra spännande för oss.

1953 kostade det 75 öre att gå på matiné. Jag fick en krona, det räckte till biljetten och det  blev det 25 öre över, för den  köpte jag oftast en tablettask, violtabletter eller salta tabletter, men  ibland gick min kompis Gia och jag ner till Triumfglass som låg på den lilla gatan bakom Kaparen. 
Vi hade bestämt att vi skulle köpa en glass efter föreställningen, men ändrade oss alltid i sista minuten och sprang med världens 'parra' och köpte den. Man fick tre kulor en rosa en grön och en vit för 25 öre. Vi åt och åt, och när man svalde den kalla glassen för fort,sprängde det i huvudet! Vi hann ändå aldrig äta upp,utan fick kasta det sista. Vi ville ju inte missa reklamen.Eller 'förspelet' som det hette då! Jag minns "Hälsan för halsen Bronzol." Före varje reklamavsnitt kom det en söt nummerflicka, hon neg djupt och i handen höll hon en glittrig siffra.

Om inte filmen började fort nog, visslade killarna i salongen i sina biljetter. 
Likaså om filmen gick av..det hände ibland.
Det blev ett väldigt liv, ibland tändes ljuset och vaktmästarn fick komma in och säga till.
Efter filmen gick vi sakta hemåt och lekte filmen
Ibland gick vi upp till Gia och lekte filmen hos henne.
Ja det var då i den ljuva barndommen på 50-talet.

Fyren  las ner 1984
och Kaparen 1982


Foto: Jan Hermansson
En av stolparna i biografen Fyren
(Dessa lokaler används nu av
Bengans skivaffär)

När vi gick till Fyren eller Kaparen gick vi alltid denna vägen (till vänster på bilden) från Bangatan upp mellan husen,
förbi det ensliga huset till vänster på bilden,
där sprang vi ofta fort för vi hade hört att det var otäcka folk som bodde där.
Något som säkert inte var sant! Utan bara rykten.
Huset längst till vänster måste ha varit utsatt för en brand, någon som minns?

Masthuggsdikt    

På den tiden var sommaren alltid varm
den var dessutom oändlig
när det regnade
kom det en regnskur
sedan kom solen åter
det luktade våt asfalt
man fick plöja sin väg genom grannarnas
utburna krukväxter
som stod där med nyduschade blad

På den tiden fanns det alltid mammor hemma
på fredagarna ljöd de taktfasta
slagen från mattpiskorna
i kapp med
nithammarnas slag
i hamnen

Uppgångarna doftade av
nybakade kanelbullar
och vid middagstid
spred sig doften av
dubbla strömmingsflundror
med potatismos
och lingonsylt
på torsdagarna doftade det
av ärtsoppa och plättar med
hemlagad sylt

På den tiden
badade man tills skinnet
var alldeles skrynkligt
på solvarma bryggor
fångade man förskräckta krabbor
som sedan släpptes
med sned gång försvann de
över bryggan
och plumsade i friheten

Man sprang på starka brunbrända ben
upp och nerför
backarna i Masthugget
man gick ärenden
och la håret på grannfruarna
passade barn och hundar
och fick ett begrepp om
vad det innebar att
tjäna sitt uppehälle

På den tiden var sommar alltid sommar
vinter alltid vinter
ja varje årstid var tydlig
det fanns inte minsta tvekan
vid ett visst datum kom vårkläderna ner från vindsskrubben
vid ett visst datum åkte dom åter upp på vinden

På den tiden var allt inrutat
efter vissa mönster
det skapade en sorts trygghet
i tillvaron
som man nog behövde efter två världskrig

Detta var 40 och 50tal
det var den tiden
när sommaren var oändlig
och aldrig tycktes
ta slut.

© Ann-Christin Möller Larzon

Vi Masthuggsbarn sprang och sprang...
(bild okänd fotograf)
 Roger Nilsfelts hemsida

Mat i Masthugget 
på 40 och 50-talet                                    

När vi var små i Masthugget, hade vi ofta likadan mat beroende på veckodag.

På måndagarna fick vi nästan alltid rester från söndagsmiddagen, kanske utdrygade med lite extra potatis.
På torsdagarna serverades det ärtsoppa med fläsk, till efterätt fick vi ibland plättar med sylt.
En dag i veckan hade vi fisk, ofta strömmingsflundra med potatismos eller pressad potatis och lingonsylt.
Jag är nästan säker på att alla familjer i Masthugget åt bräckkorv en dag i veckan, ofta med stuvade makaroner.
På senare tid satte mamma in falukorven hel i ugnen, hon hade skårat den, satt ner äpplen i skårorna och fyllt dem med senap, ovanpå strödde hon skorpsmulor och klickar med Milda. 
Till denna ugnsbakade falukorv åt vi kokt potatis.
Det var alltid en soppdag, ängamat eller grönsakssoppa ibland med klimp.

Recept på klimp:

2 dl mjölk
1 dl vetemjöl+ 2 dl mjölk
1 msk smör, ½ msk socker
1 knivsudd salt
1 ägg
6 mandlar

Skålla och hacka mandeln.
gör klar en avredning av mjölet och mjölken.
Koka upp resten av mjölken.
Häll i avredningen under omröring och låt koka 5 min. Lyft av kastrullen.
Vispa upp ägget och rör ner smöret, sockret och saltet, ägget och mandeln. Låt klimpen sjuda, tills den är tjock. Avsmaka.
Servera klimpen till buljong, tas mindre socker i!
Detta recept är från boken "Födan, hemmet, ekonomin" skolköksbok från 50talet.
Vi hade den när jag gick i skolkök i Fjällskolan och Nordhemsskolan.

När lördagskvällen kom gjorde mamma ofta 'Parisare',
det var franskbröd med smör och en blandning av köttfärs med hackad rödbeta och kapris.
Man la en stor klick av köttfärsblandningen på brödet och satte in det i ugnen.
Men jag undrar om man inte först stekte brödet med köttfärsen neråt, en stund i stekpannan.
Vi åt en sådan 'Parisare' och spelade kinachack samt lyssnade på radions 'Karusellen' med Lennart Hyland.
På söndagar kunde maten bestå av en god stek eller lever med god gräddsås till,  
eller kalops med rödbetor, sås och potatis.

Jag tror att basmaten för de flesta arbetarfamiljer i Masthugget var, potatis, vitkål och morötter.
Tillbehör: lingon, mjölk,smör, bröd och ost.
Vi åt även mycket knäckebröd.
Som pålägg hade vi mest hushållsost...
Någon gång rökt korv.
Brödet vi åt var hönökaka eller barkis, nån gång fick vi köpa de frasiga goda rundstyckena.

När min norska mormor kom på besök, sa hon förundrat om vårt svenska matbröd, 
- har ni bara kaffebröd i Sverige?

Jag tror att maten vi fick var näringsrik och nyttig!
MacDonalds fanns  inte, inte heller pizzerior, det närmaste onyttig skräpmat man kunde komma var,
'Korvkiosken på Fjällgatan', men jag kan inte minnas att jag någonsin handlade där!
Däremot köpte min kompis Gia ofta en halv special, ofta fick jag smaka av henne.
Det smakade väldigt gott!

Ja detta var lite om den mat vi åt, 
högt däruppe på vårt älskade Masthuggsberg.
Kommer du på nåt mer så var snäll och skriv det till mig:

gamlamasthugget@hotmail.com

MINNEN FRÅN GAMLA MASTHUGGET

1954 en rapport från Fjällgatan nere på hörnet av Vattugatan
Vi sitter på sandlådan, min vän Gia och jag. Vi håller på och läser fem-Böckerna av Enid Blyton.
Just då levde vi i dessa böcker, vi kände till varje hemlig gång och varje vrå som barnen gick i,
vi hörde varje ljud.... Vi hade köpt oss var sin gul anteckningsbok, och satt och samtalade om bilar som åkte förbi.
Vilka såg mystiska ut? Det gällde att anteckna bilnumret snabbt.
Det kunde ju vara en misstänkt livsfarlig brottsling ;-)
Tänk vad spännande livet var för två masthuggstjejer år 1954...
Det var så lite som behövdes, den gången för så länge sedan.
Jag ler åt minnet nu 50 år senare.
Nu sitter jag aldrig mer på någon sandlåda och antecknar bilnummer.
Tänk jag saknar allt den tiden, det var en roligt tid, allt var så spännande, och dramatiskt och ändå så enkelt! 
Hela livet låg lockande framför oss och Gamla Masthugget var fortfarande helt orört.

Fjällgatan 1921 Till vänster Hyddan där Diakonissan fanns, på 50-talet kunde man springa in till henne och bli omplåstrad om man ramlade i backarna. Det var en speciell doft därinne, det doftade jod. Söndagsskolan fanns därinne också, men jag gick uppe i Betel hos baptisterna.

Paradisgatan/Fjällgatan 1935

Permanent

När jag skulle börja första klass i Fjällskolan 1950 tyckte mamma att jag skulle bli riktigt fin i håret,
hon beställde en tid uppe på Kompassgatans damfrisering, salongen låg en trappa upp vid gott affären.
adressen Kompassgatan 12.
Först blev jag klippt och sedan sattes det hårda små metallspolar i håret,
håret dränktes in med en kemikalie som sved i hårbotten och mina ögon tårades,
men jag vågade inte säga något (jag var 6 år)
Sedan skulle jag sitta i en hårtork, efter en stund brände det som eld i hårbotten,
men jag vågade fortfarande inte säga ett pip.

Jag hörde hur damen pratade (skvallrade) med den kvinnan hon klippte.
Jag led hemska kval, hade nog aldrig upplevt en sådan smärta förr,
jo det liknade smärtan jag haft som tvååring när jag hade öroninflammation. J
ag trodde jag skulle dö och efter en stund hörde jag ljuv musik som av en änglakör....
Då blev jag lugn, så lugn att jag dåsade bort en stund, medan jag lyssnade på den vackra sången.

Till slut var pinan över, alla spolarna skulle bort, damen borstade mitt hår, men det var inte lätt, det var segt som tuggummi.

Hon såg bekymrad ut och jag tittade skräckslagen på mitt hår...var detta jag?
När jag kom hem tittade mamma på mig ännu mer förskräckt och granskade min hårbotten, hela hårbotten var sårig.
Jag vet att hon klagade, men vet inte om hon fick pengarna tillbaka, det borde hon fått.
Det var inte roligt att gå till skolan som en ljus hottentott, men så småningom läkte hårbotten och håret blev mer normalt.
Jag kan berätta att jag inte gillar permanent efter det!

foto: Astrid Möller
Acki augusti 1950
med misslyckad permanent

Foto: Astrid Möller
Första skoldagen augusti 1950 Ingrid och jag i Stenröset (jag till vänster)
 

Midsommar
Idag firar vi midsommar med dans kring stången, lekar, god mat etc
Men hur firade vi det på -40 och 50-talet?

Jag har svaga minnen av år 1946, vi hyrde i Askim och dansade runt midsommarstången, mamma var lekledare för oss små barn, jag minns att det var mycket roligt.
Men jag kan inte minnas att vi hade midsommarstång i Masthugget eller att vi firade det där.
Jag har nu kommit på att vi var i Norge på sommaren och där finns inga midsommarstänger.

Askim Midsommar sommaren 1946

1946 Askim
Jag står med ljust hår till vänster
Mamma leder lekarna
 

Gamla Masthugget,
en svunnen epok

   foto: Christer Andersson